Ibland får det bryta ut.
Men det är tråkigt att det ska ta sån lång tid innan det bryter ut för mig. Blir ju så arg och ledsen på samma gång.
Jag var ju till läkaren tidigare idag ang min rygg/foglossning. Fick ju höra av min barnmorska att det är foglossning, likaså av 1177 när jag förklarat min symtom. Men nu när jag går till en läkare så kände han lite på ryggen och han trodde ju inte alls att det var foglossning, har ju ont högre upp också.. Så jag frågade lite frågor, och han fråga ingenting om hur jag mår i övrigt. Därifrån kom jag iallafall med ett telefonnummer rikare (sjukgymnasten) och inte alls glad.
Jobbigast är ju att jag blir liggande när jag jobbat, har fruktansvärt ont i ryggen och då kvittar det för mig om det är foglossning eller ryggen, jag har lika ont ändå och har stora problem här hemma. Men det var skit samma! Jag ska alltså jobba, må så dåligt som jag gör av den här graviditeten och ta hand om hemmet och barnet, och dessutom ska jag träna! Och hur ska jag lyckas med det när jag har så ont?
Det vet jag faktiskt inte. Ska prata med dom i Falun imorgon när jag ska dit och höra vad som sägs.
Så efter mitt läkarbesök idag kändes det som hela världen skulle rasa samman (behövs alltså inte så mycket eftersom jag är gravid) och så satt ju mamma och väntade på mig och då bröt det ju ut totalt. Gick inte att hålla tillbaka något. Från arg till ledsen och väldigt frustrerad, så vi pratade en stund iallafall och jag lugnade ner mig och åkte vidare och samla ihop mig lite i bilen innan Evelina skulle hämtas.
Så när vi åkte hem ringde jag till Husse och skulle berätta hur det hade gått. Och där får jag bara höra att jag är ju dum om jag frågasätter vad en läkare säger och att klart att jag är missnöjd vad han sagt för att jag ville vara hemma och vara sjukskriven. Och att få höra det gör mig så ledsen igen så jag lade på i örat på han.
Att han efter 24 år tror något sådant om mig? Jag har alltså jobbat sedan sommarlovet mellan 8-9 (2003) och även om det inte alltid är lika roligt att gå till jobbet så jobbar jag för att jag vill det, jag VILL tjäna mina egna pengar, varför skulle jag vilja ha mindre pengar om jag för en gångs skull har möjlighet att tjäna mera pengar?? Det låter ju inte logiskt någonstans?
Och jag blev ju mest besviken eftersom han tror så om mig.. Vilket förtroende. Kommer ta lång tid att bygga upp ett förtroende igen.